► I går berättade Henrik Lundqvist om sitt adjö till professionell hockey.
► I dag ger jag er chansen att minnas hur hans fenomenala karriär började genom att publicera ett kapitel ur boken Mannen bakom masken, det som handlar om tvillingarna Lundqvists barndom.
► Långläsning som räcker hela helgen – eller ännu längre?
I GÅR SAMLADE Henrik Lundqvist en utvald liten skara reportrar för att besluta om sitt inte helt oväntade beslut, det att karriären nu tyvärr var över; ni kan ju hela historien med hjärtoperation, påföljande inflammation, och … tja, till slut gick det inte.
Ett jäkla sätt att tvingas sluta på. Man kunde ha tänkt sig en bitter och besviken 39-åring som inför pressen slet sitt mjällfria hår – men icke.
Inte en tendens till offerkofta hos Henrik (vad jag såg och hörde från min kammare), bara tacksamhet för vad idrotten givit honom. Till och med den här dagen imponerade killen som en gång regerade i Scandinavium och sedan flyttade över kungadömet till Manhattan.
Jag rekommenderar den här utmärkta texten i New York Post.
Vad Henrik än gör i framtiden lär han lyckas. Han, likt brorsan Joel, är den typen av människa.
Men minns ni hur det började uppe i Jämtland, hur det fortsatte nere i Ängelholm, hur Frölunda en gång grävde tvillingguld i Rögleland?
2004 skrev jag boken Mannen bakom masken, kapitlet ni strax ska sätta tänderna i kallades ”Barndomen.” En sak slår mig när jag skummar igenom den 17 år gamla texten – de var kloka redan som små, bröderna.
Välkomna på en vandring längs minnenas allé.
Barndomen:
Andre mars 1982 föddes Henrik Lundqvist.
40 minuter senare kom Joel.
De höll ihop då, och fortsatte med det.
Pappa Peter Lundqvist – på den tiden chef för ett skidinstruktörsföretag i Åre, bland annat med kung Carl Gustaf och drottning Silvia som gäster – berättar en rolig historia:
”Grabbarna tävlade en del i slalom också när de var små, och oavsett vilken plats de kom på så hade nästan alltid samma tid.”
Tvillingar har ofta särskilt starka band till varandra, lever så tätt inpå varandra, lär sig nästan veta vad den andre tänker, så det kanske inte är så konstigt att de är ungefär lika bra i det de tar sig för.
Tränar ihop.
Lika mycket.
Sporrar varandra.
Och det var det som Peter och mamma Eva tänkte på där uppe i Jämtland, i slutet av 80-talet. Ska det bli så här, funderade de, att våra grabbar ska konkurrera mot varandra hela tiden?
Det var en framtidsvision som inte lockade.
Men som tur var hade Henke och Joel upptäckt leken med klubba och puck.
Jippi, ropade föräldrarna inombords.
”Vi uppmuntrade det verkligen, ville att de skulle få tävla tillsammans, i samma lag”, minns Peter.
Nu ska det väl sägas direkt:
Så värst mycket uppmuntran behövdes inte…
Henke kommer väl ihåg hur det var:
”Hockeyn kändes jäkligt kul från början, slalomen var mycket för att alla andra höll på med det. I Åre ska man ju göra det. Men vi brann aldrig riktigt för det.”
Joel minns en annan anledning, en som en del av oss – som väljer sommar framför vinter vilken dag som helst – inte har några som helst problem att köpa rakt av:
”Vi frös så mycket…”
Spela hockey på den tiden var möjligen bara snäppet varmare – nåja, mindre kallt – vare sig det handlade om ute eller inne i kyliga ishallar, men det var i alla fall den sporten som vann kampen om tvillingarnas hjärtan.
Således till mor och fars förtjusning.
Och vem eller vilka fanns att tacka för det?
Tja, Mats Hildén och Peter Backman på Tottens förskola i Åre ska nog ha var sin blomma, och i tider när Frölunda Indians är en vinstmaskin kanske en och annan krona borde gå dit.
Peter spelade i Järpens A-lag, en gång fick tvillingarna åka med, se omklädningsrummet, titta på träningen, en upplevelse lika stor som när en såpakändis får syn på en TV-kamera.
Mats och Peter såg till att sandlådan på Tottens spolades vintertid, där tog Henke och Joel sina första skär, där tändes gnistan … där lirades det.
Dag efter dag.
”När de fått på sig skridskorna och börjat spela, då ville de aldrig därifrån, de kunde vara därute hur länge som helst. De älskade det. Att komma in och äta, det fanns bara inte…”, berättar Mats Hildén och skrattar gott åt minnet.
"Det har varit ett långt år"
En omtumlad Henrik Lundqvist berättar om beslutet att avsluta karriären pic.twitter.com/vctSdMfVxL
— Viaplay Hockey (@ViaplayHockeySE) August 20, 2021
Det var så här det började:
”De där två, de var ju på det viset att så fort de gick ut, då skulle det spelas nåt, då skulle det göras nåt. Det var ju annorlunda på den tiden, det fanns inga tv-spel, ungarna höll på med idrott.
Sedan när det blev vinter, då tyckte de det var tråkigt att det inte fanns någon is, så vi spolade upp sandlådan så de kunde åka där. Vi snickrade till några mål också, det var viktigt, det skulle de absolut ha.”
Men nej, Henke hade inte redan monopol på målvaktsposten, fick inte något slags gudomlig inspiration redan som fyraåring.
Så är det bara i filmer.
Och det här är en bok.
Som för övrigt håller sig till sanningen. Inte bara ”based on a true story”, this IS the true story …
Nåväl, åter till sandlådan – ungefär 9×3 meter – och de två knattarna. Mats minns mer:
”Det syntes redan då att båda två var stora talanger. Jag minns att vi pratade om det, Peter och jag, hur roligt det var att det märktes så tidigt, jag menar…jag hade ju dem från det att de var riktigt små, och de hade så mycket bollkänsla, sådant ser man ju. De kunde ta emot pucken, bollen…bättre än andra i deras ålder”
Gnistan kom till i en sandlåda, sålunda.
Och när sedan pappa Peters företag var sponsor för en Frölundamatch förvandlades den till en eld, en eld som framöver skulle brinna för hockey – och just Frölunda.
”Det var första gången vi såg hockey på allvar, vi fick sitta i en loge med farmor och titta på matchen”, berättar Henke. ”Sedan, några år senare, vi kan ha varit åtta-nio, så fick vi följa med igen. Det var jag, Joel, en kompis från Järpen och en Frölundagrabb. Vi fick åka in på isen i en paus och de sköt straffar på mig. Sedan var vi med på en träning med ett ungdomslag också, pappa hade en kollega vars son spelade där.”
Elden var vid det här laget en brasa.
***
I Åre drällde det inte av isytor, det var sandlådan på dagis, det var skolgården, när den inte var – som Joel uttrycker det – täckt av två meter snö…
Det stora lyftet kom 1990 då ishallen i Järpen stod klar.
Och när storasyster Gabriella skulle träna tennis, då kom första chansen för Henke och Joel att se underverket.
”Vi åkte ofta med, pappa tränade henne, och den här gången skulle de vara i Mörsil, men det var dubbelbokat så vi åkte till Järpen istället. Meningen var att vi skulle släppas av utanför hallen, det fanns en uterink där som vi kunde vara på medan Gabriella tränade, men pappa kände chefen för hallen så de släppte in oss där. Vi hade den för oss själva efter att A-laget tränat”, minns Henke.
Snart efteråt startade Järpen ungdomsverksamhet, och på första träningen gjorde Joel sitt för att ge hockey-Sverige en högklassig landslagsmålvakt lite drygt 13-14 år senare.
Henke:
”Jag såg att en annan kille tagit på sig målvaktsutrustning. Så frågade tränaren om det var någon mer som ville stå, och då räckte Joel upp min arm, sa något i stil med: den här killen vill.”
”Jag visste ju det”, minns Joel, ”han hade ju intresset, målvaktsidoler och så. Jag vet inte riktigt varför, för när vi spelade landhockey så turades vi om, men det var nog att han var målvakt i fotboll, det kom därifrån.”
Hur som helst, Henke ville stå, Joel höll med och gav brorsan vad som väl måste kallas en hjälpande hand.
Fast Henke hade behövt en till sedan, under själva träningen. Och ni som någon gång sett små hockeygrabbar stå i mål förstår precis. Ni som inte gjort det uppmanas härmed besöka en ishall vintertid, det är en härlig syn.
”Jag fick låna grejer, men de var alldeles för stora”, berättar Henke och småler åt minnet av fortsättningen på historien:
”Jag hade sett Tommy Söderström backa in i målet, för att känna var mitten var, och då skulle jag ju också göra det. Men mina skydd var så stora att jag trasslade in mig och fastnade i nätet. Så tog Joel tag i pucken, och när jag skulle ut så ramlade jag…”
Till och med en Henkeidol som Pekka Lindmark har säkert varit med om något liknande.
För, som sagt, att vara liten och hockeymålvakt är ingen enkel kombination.
”Skydden är ju så stora, man kunde ju knappt röra sig”, skrattar Henke som minns hur han släppte in tolv puckar i sin första match, 19 i sin andra.
Men kul var det.
”Jag tror man var ganska nöjd ändå, hur sjukt det än kan låta… Nöjd med de räddningar man gjorde. Sedan var ju allt nytt för oss, vi var ett nystartat lag, men vi gjorde framsteg och två år senare slog vi lagen som hade slagit oss.”
Tränaren Björn Bergetoft om vad han tänkte den där hösten 1990:
”Visst syntes det att han var ett naturbarn. Jag kommer ihåg att vi hade en del samarbete med A-laget, det kom ner en femma på vår träning en gång och började skjuta på Henke som väl var nio-tio år vid det laget. Du vet hur det blir, när man är stor och en liten står i mål, de började skjuta väldigt försiktigt, och Henrik…ja, han släppte väl inte något. Så de tog i mer och mer, till slut sköt de ganska ordentligt, och Henrik…det gjorde säkert hur ont som helst, men han släppte nästan inte in något mål ändå. A-lagskillarna var ganska imponerade minns jag.”
Det skiljer dryga två och halv mil mellan Åre och Järpen, så ofta fick Henke och Joel sova över hos sin tränare och dennes son Robin, jämngammal med tvillingarna. Allt för att så snabbt som möjligt kunna gå på is nästa morgon.
***
Hockey på vintern, fotboll på somrarna, som vilka andra småttingar som helst, men det var det där med elden som brann, den som skilde två tvillingar Lundqvist från många andra ungar.
Det här var på den tiden man fortfarande spelade landhockey, regelrätt isträning var det ju bara två gånger i veckan, och Henkes berättelse påminner om dem man får höra från Kanada, med spolade gräsmattor och upplysta nätter för hockeytokiga grabbar:
”Vi hade strålkastare på huset så vi kunde spela landhockey sent. Vi höll på tills de tvingade in oss på kvällarna. Det jag kommer ihåg är att vi tyckte det var så oerhört kul. Det var största drivkraften. Man höll inte på och tränade för att få spela i elitserien en dag, utan enbart för att det var så kul. I Åre på den tiden fanns inte så mycket att göra. I dag finns det så många val, så alla ser kanske inte den glädjen.”
Det är svårt att säga när Henke på allvar tog steget från att känna ”det är kul” till ”det är kul och jag är rätt duktig också.”
Men ett klassiskt citat från tioårsåldern säger en del.
”Jag har fått det berättat för mig hur många gånger som helst, jag sa tydligen till farmor: ’Tänk om jag blir kvar här i Järpen, så ingen ser hur bra jag är.’ Då måste jag väl tyckt att jag var bra, om jag säger en sådan grej…”
Den förälder, eller farförälder för den delen, som glömmer ett sådant citat är inte född än.
"Hade jag inte gjort något i december, så hade det där varit jag"
Lundqvist beskriver hur Christian Eriksens kollaps i EM påverkade honom pic.twitter.com/FAXaXhqPPv
— Viaplay Hockey (@ViaplayHockeySE) August 21, 2021
Henke och Joel umgicks mycket med grabbar som var lite äldre, spelade hockey och fotboll med dem, och det skulle visa sig i deras utveckling, inte bara som hockeyspelare.
1993, när grabbarna var elva, samlade pappa Peter och mamma Eva familjen.
Frågan var den här: vad sägs om att flytta till Båstad.
”Först var det lite konstigt, man hade ju tänkt att Åre, där skulle man alltid bo. Men sedan var det bara kul, inte minst för fotbollen, i Åre fanns det bara hårda grusplaner, men i Båstad skulle vi få spela på gräs.
Vi hade varit där nere mycket, sju somrar i rad, eftersom syrran spelade tennis och brukade tävla i Kalle Anka Cup. Så vi tyckte det skulle bli spännande att flytta”, minns Henke.
Peter berättar:
”Till stor del var det för barnens skull. Gabriella kom in på tennisgymnasiet, och vi såg också att det fanns mycket bättre möjligheter för Joel och Henrik att gå vidare med hockeyn.”
Flyttlasset gick på sommaren, Rögles välkända ungdomsverksamhet inbjöd till hockeyskola.
”Det var lite struligt i början, vi visste inte om vi skulle få plats, de hade så många ungdomar, men sedan fick vi beskedet att vi skulle få vara med i laget”, berättar Henke.
* Oroligt?
”Nej, varken Joel eller jag uppfattade nog att det var så, det var mamma och pappa som berättade efteråt.”
Se där, en tendens till curlingföräldraskap, långt innan begreppet var uppfunnet.
***
Ny stad, ny skola, ny klass, nya kompisar, och i det läget är det inte dumt att vara tvillingar. Med en liten nackdel:
”Alla glor extra mycket också.”
Men till största delen positivt förstås. Joel och Henke har alltid varit ett stöd för varandra, alltid varit grymt tajta.
De två var nästan som en.
Som en…
”…klump”, säger Henke och ler.
”Så var det. Vi var alltid tillsammans, tyckte likadant, ville göra samma saker, det var aldrig så att en ville göra nåt och den andre sa ’näää’. Vi var verkligen som en klump, andra såg oss så; det var Joel & Henke, Henke & Joel, aldrig Henke ELLER Joel. När någon kompis ringde så var det aldrig för att hitta på något med en av oss, det var självklart att det gällde båda.
Vi stod alltid upp för varandra, om det blev några incidenter i skolan eller hockeyn. Vi tänkte nog inte så mycket på det då, men efteråt har man förstått hur skönt det var. Fast jag vet att syrran tyckte det var jobbigt, om det blev bråk någon gång så hade hon alltid två att handskas med. Vi var nog inte så lätta att tas med alltid.”
Båda två pratar mycket om hur blyga de var som barn.
Inte sjukligt blyga, alls inte så, men de var heller inte typen som ställde sig längst fram, som ville beskådas och höras stup i kvarten. Henke beskriver det så här:
”Vi gillade inte stora folkgrupper, att stå i centrum. Det var väl det norrländska i oss, vi trivdes mer i bakgrunden.”
Det är på sitt sätt lite lustigt, för flera år senare, när tvillingarna kom till Göteborg och Frölunda, så skulle de förvåna många med sitt mogna uppträdande, sin förmåga att på ett närmast vuxet vis besvara journalisters frågor, dels efter juniormatcher, dels i samband med otaliga intervjuer med tvillingvinkeln.
Det kan förstås ha med uppfostran att göra, samt det faktum att pappa Peter är en duktig talare; han var speaker vid alpina världscuptävlingar i Åre och under Röglematcher. Med det i bakgrunden resonerar Henke så här:
”Jag tror … vi var aldrig de i klassen som fjantade oss, vi var mer de som sa till, typ ’skärp er nu’. Klart vi kunde vara barnsliga hemma, men i skolan, det var nästan som vi var…inte mer vuxna kanske men mer…mogna. Det var väl så att vi tyckte många var jäkligt omogna, men jag vet inte om det säger mer om dem än om en själv.
Men nu låter man väl som en jäkla översittare (skratt).”
Eller som en som, av olika anledningar, råkade mogna lite fortare bara.
Som inte sökte uppmärksamheten, men som inte tvekade att säga till när det behövdes.
I skolan – och på isen.
”När jag var yngre så var jag ganska vild, jag skällde mycket på medspelarna, på de backar som var inne på baklängesmål. Jag var nog ganska jobbig. Men med åren har jag lugnat ner mig, klart jag kan ryta till nu med, men man vet ju hur det är, man vet själv om man gjort ett misstag och behöver ingen som skäller på en.”
Är man lite blyg kan målvaktsrollen kännas jobbig.
Det finns ingen mer utsatt position, och som ung kan det vara hemskt. Kalle, 11, kan missa öppet mål och det är glömt momentet senare – men när kompisen Pelle släpper in ett billigt mål kommer alla ihåg det.
Henke känner dock inte igen resonemanget.
”Nej, man stod ju där för att rädda, för att visa att man kunde rädda, inte för att inte släppa in mål.”
Kanske är det som i skolan. När det är befogat, då kunde både Henke och Joel ryta till.
Och i en position som Henke kände att han behärskade – målvaktens – hade han inga problem att dominera.
***
Elden brann även i Båstad, och det blev mycket körande för föräldrarna. Var det inte Gabriella som skulle kors och tvärs genom Sverige så var det tvillingklumpen som skulle över Hallandsåsen, till ishallen i Ängelholm.
Oavsett väder…
Henke minns:
”Om vi inte fick åka blev det världens liv, nästan så vi började gråta.”
Ett samtal med Peter och Eva tar snabbt bort det lilla ordet ”nästan”.
Men Peter berättar:
”En gång när jag körde Gabriella upp till en tävling i Norrland så frågade jag mig själv: varför gör jag det här egentligen? Men då kände jag att det är för att jag tycker det är så jäkla kul. Vi har alltid uppmuntrat våra barn att odla drömmar, ge dem chansen att förverkliga dem. Inte pressa, men låta dem ha kul.”
Och i det resonemanget ingår bilfärder såväl till Norrland som över hallandsåsar.
Se där ytterligare ett bevis för att bakom framgångsrika idrottsmän finns nästan alltid uppoffrande föräldrar.
…som får frysa ibland.
Åtminstone tills det byggdes en kafeteria i ishallen där Henke och Joel tränade i Ängelholm.
”Det var ju taskiga tider också, ofta sena fredagskvällar, och där satt de och frös. Vet inte men … det är nog därför jag tar sådan god tid på mig i omklädningsrummet i dag, jag brukar säga det, att det är spår från ungdomsåren då vi alltid hade så bråttom för att mamma och pappa skulle slippa vänta.”
Hade bara Joel också tagit tid på sig nu så hade Henkes teori varit trovärdig.
Men … sorry, Henke, den sprack på brorsan. Joel är nästan i Ronnie Sundin-klass, och då drar man inte benen efter sig.
Båda grabbarna tog plats i Skånes lag till Sverigepucken som 13-åringar, till TV-pucken som 15-åringar, men där var Henke med redan året före.
Det syntes allt tydligare att han var en talang som – med lite tur, förstås – kunde ”bli något”.
”TV-pucken var ju något man drömt om att få spela, ända sedan vi bodde i Åre. När vi flyttade till Skåne som ju har ett mycket bättre lag så tänkte jag att ’det här går aldrig’. Så kom man med ändå och … det var rätt stort då.”
Drömmarna vid den här tiden?
Att bli lika bra som Kenneth Johansson, den lokala hjälten i allsvenska Rögle.
”Jag tränade på att göra de där skridskoparaderna som han gjorde. Rögle, att få spela i A-laget där, det var väl så långt man vågade tänka.”
Fast heja på Rögle när Frölunda kom på besök?
Glöm det.
1995 såg Henke och Joel sina favoriter spöa Rögle i den allsvenska finalen, och de jublade förstås. Inte helt uppskattat av kompisarna.
”Vi hade fått en jäkla massa skit på träningen om Frölunda inte vunnit”, minns Henke. ”Men det var ju inte så att vi inte hejade på Rögle, det var ju bara när de mötte Frölunda. Rögle gick ju upp sedan också, och det var kul.”
***
Det finska målvaktsundret, snart har väl varje NHL-klubb med självaktning ett lejon mellan stolparna, brukar oftast förklaras med att i Finland satsas det mycket mer på renodlade målvaktstränare.
I Sverige var, och är, det betydligt sämre ställt med den detaljen.
Henke var i stort sett självlärd när han kom till Frölunda, bortsett från några tips längs vägen.
”På den tiden tänkte jag inte mycket på hur jag spelade, jag minns nästan inte. Jag försökte bara stoppa pucken.”
Men en sak minns han:
”Jag har alltid legat ner, gått ner mycket.”
Dagens så kallade butterflymålvakter har ju det som spelsätt, gå ner och stäng igen efter isen först, men i Henkes fall var det ingen fjäril som viskade i hans öra.
Det bara blev så.
”Jag har alltid trott på den stilen, det kändes mer naturligt för mig att göra så, gå ner och täcka. Så jag fick jämt höra att jag måste stå upp mer, de gånger det kom en målvaktstränare till klubben. ’Henke, det kommer aldrig att gå när du blir äldre’, sa de.”
Men det gjorde det.
Och allt eftersom åren gick, och Henke såg målvakter som Roy och Hasek i NHL, så förstod han att det sätt han spelade på också hade ett namn.
Butterflystilen.
Den som i dag regerar.
”Ändå var det inte ofta jag såg något från NHL. Det känns mer som jag hela tiden gjorde det som kändes naturligt.”
I dag, när han tillhört Frölunda i sex säsonger och även fått målvaktsträning med junior- och seniorlandslag, är bilden förstås delvis annorlunda.
Henkes stil i dag skiljer sig från när han var yngre.
Han har utvecklat sitt spelsätt, lärt sig bättre bedöma när han ska gå ner och när han ska stå upp.
Men instinkterna finns kvar, de som styrde honom som ung, de som sa att de där gammaldags skridskoparaderna nog inte var det bästa sättet om man ville rädda puckar.
”Visst, jag stod och studerade Kenneth Johansson och försökte göra som han. Men om man tänker efter i dag, att rädda med skridskon när du istället kan lägga hela benskyddet bakom, det är ju ologiskt. Okej, målvaktsspelet är lättare i dag tack vare hur utrustningen utvecklats, men man kan inte bara skylla på det. Det är ett helt annat tänk bland målvakter i dag än vad det var förr.”
Och i Frölunda, i slutet av 90-talet, tänkte man också annorlunda än tidigare.
Juniorer var nu något att satsa på, pengar pumpades in i den verksamhet som skulle ge utdelning i form av egna, bra och billiga spelare.
Frölunda åkte till Båstad, drog i den enarmade banditen – och det blev jackpott.
Fotnot: Tommy Söderström är en av Sveriges bästa målvakter, djurgårdaren hade sin storhetstid på 90-talet då han gjorde fem säsonger med Philadelphia Flyers och New York Islanders i NHL.
Fantastisk karriär och vinnarskalle! Synd att han inte slutade för ett par år sedan och när han forfarande var på topp och lote mer på sina egna villkor. Många spelar ett eller två år längre tyvärr.
Dumheter. Man spelar väl så länge man själv vill.
Ja, men man minns ju inte henkes glansdagar lika tydligt för han haft fler svaga år på näthinnan. Samma med Forsberg. Fasth hade turen att sluta ned flaggan i topp. Han valde att inte göra några halvdana försök att spela och vara dålig. Man vill ju minas de största som de bästa
E du roligt eller? Vadå flera svaga år? Dom enda gångerna han legat under 91% sen han blev proffs är 18/19 19/20.
Precis. Hade ju hoppats att Joel kärt sig något av detta. Mem han gnuggar på något åe till. Fatta du villen skillnad det skulle vli om han avslutar med guld hör iställer för ytterligare svag säsong
Du resonerar som vanligt lite underligt. Man borde väl inte bli förvånad längre då det verkar bara finnas din linje och inget annat. Svårt att ta till sig att en del inte funderar i samma banor som du? Skall alla lägga av när man är i sitt prime, eller vill man fortsätta med sporten man älskar?
Det är ju naturligt att man inte är på topp i en evighet, att prestationen går ner något med åldern, men om man fortfarande håller hög klass, varför sluta. Det är ju lätt att förstå varför Henke ville ge det en sista chans i ett lag som utmanar om SC. Så pass bra är/var han. Lite som Ray Bourque. Inte fasen var han lika bra de sista fyra åren jämfört mot tidigare i hans karriär. Det räckte dock och han fick avsluta med att vinna Stanley Cup. Förståeligt att Henke ville göra samma resa, men det är lite svårt att förutspå sjukdomar, skador och annan skit. En legend som bar ett sämre lag på sina axlar, ville sluta med flaggan i topp men fick inte det. Så kommer du med dina ”briljanta” funderingar. Gå och lägg dig…..
Att du en annan åsikt kanske är underligt för dig. Du får gärna ha din.
Att veta när det är dags att sluta är det svåraste beslutet en spelare kan ta och många har svårt att göra det av förståliga skäl.
Det är en viss skillnad från att hålla sig kvar när man inte längre håller måttet mot att fortfarande hålla tillräckligt hög klass för att göra skillnad. Capitals plockade ju inte in Henke för att vara schysta, det tror jag de flesta hade räknat ut. Hade visst fel…..
Finns troligen många olika anledningar till att cap tog in Henke.Men det är oviktigt. Det är spelarens beskut jag syftar på. Men nu har han slutat oxh jag tror det var det bästa för honom och nu hoppas vi att han blir så bra han kan och kanske kan få ett jobb hos Drury.
Fast Fasth svärtade väl ner sitt rykte rätt bra de sista säsongerna utan att vara dålig rent spelmässigt.
Fast slutade ju i sin livs form. Tycker han gjorde helt rätt som slutade.
Men om du känner att du vill ge dig på en växjöspelare lite kan väl kiiskinen vara en sådan som skulle slutat tidigare. Cory murphy är en annan.
Den boken borde tryckas i nya upplagor! Härlig läsning med sprudlande berättarglädje! Borde vara av intresse nu när Henkes målvaktskarriär avslutats, att läsa om hur det en gång började? Dessutom har jag läst sönder mitt ex… 😇😅
Fantastisk berättat. Mycket bra skrivet. Jag började tänka under läsningen här. Hat Henke spelat för kort tid för att få flaggan i taket? Joel och Henke där hade känts härligt.
I Scandinavium? Ja, alldeles för kort tid. Tack för snälla ord, båda.
Kul att du skrivit en bok Leman, hade ingen aning! Finns tryckplåtarna kvar? Fortfarande ”gummerade” tro?;-) Skämt åt sido, hade varit kul med en halvreviderad upplaga, lite från den gamla boken, och sen fram tills idag 🙂
Fin text.
Det skulle vara kul om du och kanske Per Bjurman slog era påsar ihop och skrev en ny bok om Henke. Jag tror att du och Per rent kunskapsmässigt om Henke skulle komplettera varandra på ett bra sätt.
Ska någon skriva en bok om Henkes fortsättning efter den del jag tog upp så ska det förstås vara någon av de stora journalisterna, inte en lokal nobody som jag. Nu tror jag inte att en sådan bok är i pipelinen, men en skicklig skribent som Bjurman hade i så fall givetvis varit ett utmärkt val.
Tack för beröm (glömde). Kul att du gillade texten.
Ser inte varför inte du skulke kunna skriva? Stora journalister? Finns väl inte längre utan de sitter hemma och kopiera från TT eller liknande. Tycker annars ofta de bästa skildrar av personer görs av grävare och folk som inte har det aktuella området som sitt största intresse dördör ser jag helst inte atten spprtbpurnalist gör det. Men det handlar ju om tycke och smak och vad som ska beröttas. Visste inte heller att du skrivet en bok. Snyggt jobb där. Finns den att läsa?
Tanken var att du skulle bidra med en uppdaterad version av ditt arbete med ”Mannen bakom masken” där du inkluderar sista året/en i Frölunda, landslagskarriären och hur Henrik ser på sin barndom och tid i Frölunda idag. Per, eller Gunnar Nordström, skulle i sin tur kunna skriva om tiden i NHL. På så sätt skulle man få till en heltäckande bok över Henriks karriär skriven av personer som följt honom i princip dagligen under hans elitkarriär.
Jag tror det hade kunnat bli bra, och helt okänd som journalist är du inte i hockeykretsar.
Jag förstår. Och nej, helt okänd i hockeykretsar är jag absolut inte. Hade kanske kunnat bli bra. Men detta ser jag inte hända. Sorry. Tack för tanken, dock.:)
Nu är du lite väl ödmjuk Leman. Du är fantastiskt duktig på att skriva. Det ser man om inget annat i texterna du lägger ut här på Raka puckar. Man får sig nästan en lektion i svenska språket varje dag. Otroligt kul! Så nån ”nobody” är du definitivt inte, inte i mina ögon i alla fall. 🙂
Så har du tid och ork så tvivlar jag inte en sekund att det skulle bli bra!
Snällt av dig. Och visst … skriva tycker jag väl att jag gör rätt hyggligt, men ett projekt som det som diskuteras i trådarna här, det bör absolut göras av någon av de stora journalisterna. Om det ska göras alls.
Förringa inte dig själv. Du eller Gunnar Nordström, skulle med kunna skriva. Du har historiskkontakt, Henke var väl 22 år när du skrev boken om honom. Dessutom borde du göra reklam för den. Finns den inte i tryck nu. Fixa mera böcker. Det finns ett stort sug nu.
Jag har ingen kontakt med Henrik i dag, en sådan bok skrivs mycket bättre av de som levt nära honom senaste 15, 16 åren. Som Bjurman. Till exempel. Vad gäller min gamla bok, jag är tveksam till att det finns något stort intresse för den i dag, måste jag säga. Men vem vet. 🙂
Bjurman? Nej tack.
Som vanligt för vi en text av högsta klass, Henrik. Denna gång om en spelare av högsta klass.
Träffade Henke o Joel första gången i Kungsbacka Ishall på Kings Sommarhockeyskola för många år sedan. Jonas Johnson hade tagit med dem och Magnus Johansson en dag och de var med på alla gruppers ispass. Härliga människor redan då som såg alla små killar på isen.
Henke har en fantastisk karriär och jag som Rangers fan lider att han aldrig fick sin Stanley Cup. / Claes
Mycket bra intressant läsning om våran bästa Hockey målvakt i Sverige och I USA.
Kung Henke, för alltid i New York och för alltid i Göteborg. Vore kul med en nyutgåva av boken Mannen bakom Masken, med nyskrivna kapitel som tar vid där förra boken slutade.
Men allt det längre fram i tiden.
Jag hoppas att alla journalister i Sverige och även Nordamerika lämnar Henke i fred nu, låt han landa i lugn och ro. Respektera att han behöver egen tid nu efter detta tunga beslut han fick fatta. Tusen tack för allt bästa Henrik Lundqvist. Ha ett fortsatt underbart liv.